fredag 14 februari 2014

THE STORY OF MY 2013

Året gick ut tufft. Ett besked om att min anställning inte kunde förlängas p.g.a indragna bidrag nådde mig, min anställning var ju grundad på bidrag då jag jobbade inom en förening. Jag älskade mitt jobb och miljön jag jobbade i. När detta beslut nådde mig och jag hade jobbat min sista dag tog det verkligen knäcken på mig. Med flera års tunga saker i bagaget, en slutkörd jag och att förlora det som var min vardag mitt liv (mitt dåvarande jobb) fick en tråkig vändning, jag gick in i en djup depression. Det är den jag kämpat med och gör fortfarande, för er som följer mig här och inte känner mig kanske nu förstår vad allt det jag skrivit om handlat om nu för bloggen har ju vart en stor del i allt detta då jag har kunnat vända mig hit med mina tankar, funderingar och känslor när jag inte velat belasta mina nära eller bara för att få ur mig ännu mer (vilket jag gör än idag). Sen har min tanke också varit att försöka nå dem som vart eller är i samma sits för att vi alla ska känna att vi inte är ensamma, det finns fler där ute i vårt avlånga land som kämpar med precis samma diagnos. Låt oss då vara ett stöd för varandra. För mig sa det bara stopp och pang nån dag efter att jag jobbat min sista dag. Jag har aldrig skämts för detta men jag ville att jag och mina nära skulle få tid att förstå och acceptera det först vilket har tagit sin tid, för mig speciellt och först nu känner jag mig okej med att dela min diagnos offentligt vilket jag gör för att jag hoppas min resa på något sätt kan hjälpa andra och återigen att förstå att man inte är ensam och att allt kommer bli bra till slut bara man behåller viljan och styrkan. Också för att jag ska kunna leva ännu mer öppet och enkelt. Ska försöka summera det gångna året vilket ju kommer handla min depression som lagt ett stort tungt lock på mitt liv och på mig som person som orsakat allt det tunga jag än idag kämpar med.

Januari-Mars. Det var den extremt tunga och mörka tiden, fick verkligen ta timma för timma. Jag mådde mycket dåligt och var inte mycket för världen. Jag minns nästan inget från den tiden mer än att den var som sagt tung och riktigt mörk. Orken viljan och styrkan tröt. Var så rädd alla dagar att jag aldrig skulle återfå den viljan och styrkan jag vet jag innerst inne besitter. Har fått syn på saker på ett helt annat sätt idag efter detta "kapitel" i den stora resan jag gör (kallar den för just "den stora resan"). Allt som pågick inom mig var en daglig kamp. Det var de jag ville komma ifrån, jag ville inte känna eller tänka mer ville bara försvinna. Allt det inom mig var de som fick mig att hamna i tankarna att jag orkar inte och vill inte leva mer inte en dag till med detta, jag ville bli fri från smärtan, tankarna och känslorna som bara då gjorde så fruktansvärt ont. Att säga att dem som tar sitt liv är egoistiska skulle jag aldrig säga idag då jag vet själv utifrån mina erfarenheter varför man vill lämna. Man vill inte för allt i världen lämna sina nära och kära men det som sker inom en är så fruktansvärt och plågsamt, vissa har tyvärr inte styrkan/hjälpen att stå ut och emot. Det krävs mycket av en för att ta sig igenom det ska ni veta. När jag skriver detta känns det så overkligt att jag var där men det var jag men jag tog mig också ur det. Jag kämpade dagligen med b.la tankar och känslor som kidnappade mig, svår ångest, mitt värde som människa, panikattacker, självmordstankar, social fobi, inre stress. Mycket i min vardag funkade inte och det lilla som funkade gjorde det p.g.a dem jag hade i min närhet, deras stöd. Och serien Glee som höll mig uppe, den mer eller mindre räddade faktiskt mitt liv. Det handlar om att just där och då hitta det som får en att komma "bort" och hålla ut tror jag.

Mars. P.g.a min arbetslöshet hamnade jag ju hos AF igen. Det var en ångest som hette duga inför det med tanke på att jag var i sånt dåligt skick och ens tanken på att jobba fanns inte i min värld, jag behövde hjälp att komma på fötter igen och ångest hade jag så det blev över. Genom AF hamnade jag inom ett arbetsmarknadspolitiskt-program. Jag fick välja bland lite olika företag som jobbade på olika sätt dit man skulle gå kontinuerligt. Ett företag vid namn Locus presenterades och de var något inom mig som sa välj det. Det presenterades för dem som kanske har svårt för grupper, är i en tuff fas i livet och att det var ett väldigt lugnt och harmoniskt ställe. Några veckor senare kontaktades jag av tjejen som driver Locus. Vi träffades på ett första möte för att stämma av, jag var väldigt risig och låst kommer jag ihåg men jag glömmer inte den värmen och det ljuset jag möttes av när jag hälsade på henne för första gången, (denna tjejen är min underbara och fantastiska prat-is som jag så fint kallar henne för). Här någon gång sökte jag också hjälp via min vårdcentral där jag fick en bra kontakt med min läkare och en omedelbar medicinering startades. Och den har gjort en stor skillnad i kombination med min prat-is. Den lyfter mig ovanför vattenytan och håller mig där, dämpar b.la min ångest mm. Är oklart hur länge jag ska medicineras men än idag medicineras jag. Så när allt är stabilt kommer nertrappning påbörjas. Så att få komma till Locus var det bästa som kunde hända mig och mitt liv då och nu, det skulle bli en stor förändring

April. Började känna mig mer och mer trygg med min prat-is. Fick också komma till en annan tjej som min prat-is hade samarbete med. Hon jobbar med energimassage b.la. som jag då började få. Man upptäckte ju snabbt hur mitt mående satt sig i min kropp med. Framför allt axlar, nacke och huvudet en del i ryggen med. Jag hade otroligt svårt för nya möten då (idag är det lite lättare) och att inleda något nytt när jag precis börjat mjukna med min prat-is var jobbigt men denna tjejen skulle visa sig vara minst lika fantastisk och underbar. Började snabbt känna mig trygg med henne också. Som jag idag kallar min massage-is. Hon är en stor del i mitt arbete också men när deras samarbete upphörde, upphörde också våran process vilket tog hårt på mig men till min glädje har vi kontakt än idag och hon har en viktig och betydelsefull plats inom mig, i min resa och i mitt liv. Så med tanke på vart jag var i livet så kom Locus så lägligt in i mitt liv och det har gjort sån otrolig skillnad för mig som person och i mitt liv. Och att Locus kom in i mitt liv och finns i mitt liv än idag är jag så otroligt tacksam för, att sätta ord för det är svårt men tacksam är jag verkligen. Det skulle komma att förändra mitt mående till det så mycket bättre, hjälpa mig som person, förändra mitt liv och komma att göra stor skillnad för min framtid. Allt skulle komma att förändras till det bättre.

Maj. Min 25 års dag närmade sig. Fick till min överraskning en fest som min fina mamma ordnat där nästan alla mina närmsta befann sig. Och utan alla dem hade jag bara vart jag men med dem är jag så mycket mer. Unika värdefulla och fantastiska är dem allihopa. Är så otroligt tacksam för er fina människor som jag får ha nära mig. Tack för att ni är ni och att ni finns. Utan er hade det vart mycket tufft. Tack för att ni orkar accepterar respekterar och förstår. Guld värda. Ingen nämnd ingen glömd. Min 25 års dag minns jag med mycket kärlek värme och glädje. Ni är verkligen ljuset i mitt liv.

Juni-November. Denna perioden bestod mycket av att börja förstå och acceptera min situation. Kände mig ofta som att jag var knäpp och konstig kommer jag ihåg. Att lägga min tid och energi på mig själv skulle bli min stora utmaning. Då jag så länge jag kan minnas alltid satt alla andra före mig själv har det fått bli just en utmaning att se mig själv mer och mina behov för att jag ska orka. Det har nog varit det tuffaste. Men något som jag säger till mig själv ofta för att påminna mig själv är att "Det handlar inte om att säga NEJ till någon annan utan att säga JA till mig själv". Dem orden har faktiskt hjälpt och hjälper det är min prat-is som introducerat mig för dem orden. Men denna perioden var nog den mest krävande då den innebar så mycket förändring. Det handlade om nya tankebanor och mönster att förändra så du tänkt och gjort så länge du kan minnas. Har fått så många svar fått syn på så många saker som jag länge undrat över. Förstår mig själv på ett helt annat sätt idag vilket är en väldigt skön känsla. Har fått gå in i djuparbeten med tunga saker från min uppväxt/barndom och mitt förflutna fått göra upp med det en gång för alla, släppa det och gå vidare. Känner mig idag mer fri det påverkar inte min vardag och min framtid längre vilket är ännu en skön känsla dock har det såklart format mig till den jag är och finns alltid kvar i mitt livsbagage men det påverkar mig inte längre i min vardag, idag och framåt. Har fått arbeta med situationer från mitt liv och mig själv så långt tillbaka jag kan minnas. Min uppväxt har b.la gjort det svårt för mig att förstå att jag är viktig, att jag är den viktigaste personen i mitt liv. För dem flesta grundar sig uppväxten till den person man blir, varför man handlar tänker och värderar som man gör. Då får man bara hoppas att man fått en fair uppväxt. Där man fått sina behov man behöver för dem åldrar man levt igenom. Att man får en chans att vara ett barn, en ungdom, en ung vuxen.... För att sammanfatta denna perioden så har den gett mig chansen att verkligen lära känna mig själv att bygga en stark och trygg bas i mig själv att få vila i det oavsett vad som händer. Och i det har jag haft min fantastiska prat-is som hjälp och stöd. Hon är den största anledningen till att jag är där jag är idag med mig själv. Vänner/familj, ja jag hade fantastiska vänner/familj som stöd under denna perioden med. Dem fick liksom det vanliga att funka lite bättre och lyfte mig när jag inte orkade, tack för det underbara ni. Ingen nämnd ingen glömd. Trots allt har även jag fått möjligheten att finnas där för dem som jag hållit/håller av, jag har ansträngt mig till 100% för att vara tillgänglig, kunna ge och vara närvarande samtidigt som jag kämpat med mitt vilket har varit en stor utmaning i balans men någonstans mitt i allt slutade jag aldrig bry mig och fortsatte ställa upp för dem nära mig. Ibland fick man ta pauser från allt och alla då det inte funkade riktigt hur gärna man än ville, så då fick man bara förstå och acceptera, som än idag. Du behöver inte ursäkta dig men förklara om du får frågan, det förtjänar iallafall dem som står dig närmast, då får du sen bara hoppas dem förstår och accepterar gör dem inte det så är dem inga nära. Var stark då och sträck på dig. Grunda aldrig dina upplevelser eller funderingar på ditt agerande, fråga dig för först så behöver ingen bli sårad. Jag är väldigt tacksam för dem som står vid min sida, väldigt tacksam. Även tacksam för dem som stått vid min sida som längre inte gör det av olika anledningar men dem finns för alltid i mitt hjärta. Tider förändras så man får bara lov att hänga med. Just make it fair. Förstå, acceptera, försonas, förlåt, släpp och gå vidare.

December. Bestod av väldigt mycket turbulens i olika former. Många jobbiga beslut fick tas. I mitt mående så går ju alla dagar veckor och månader ganska mycket uppochner än idag. Men i förhållande till då och till idag är det betydligt mycket bättre och mildare för att jag har lärt känna mig själv på ett annat sätt, jag har också lärt mig att förstå, acceptera och leva med det och i det. OCH jag är väldigt mycket mer trygg och stark i mig själv, jag vet mina handlingar om varför och hur, lever efter mina värderingar och jag kan vila i allt det. Finns inget som kan rubba det idag, inget. Jag ansvarar och sköter min spelplan (vilket jag kan vila i att jag gjort oavsett vad) sen är det upp till andra att ansvara och sköta sin och inte lägga över det på någon annans. My business, you´re business! Tyvärr har jag fått uppleva där andras ansvar och skötsel på sina spelplaner lagts över på min spelplan, det har fått konsekvenser tyvärr. Sådana situationer kan bero på b.la. osäkerhet, egoism, brist på förståelse och acceptans. Allt det som jag i början på min depression kämpade med gör jag än idag MEN i en betydligt mycket mildare grad. Något som gjorde detta kapitlet turbulent var att gud fick hämta "hem" en fin vän (den storasystern jag aldrig fick) efter en lång tids sjukdom, alldeles för tidigt. I mitt hjärta och i våra minnen vi skapat tillsammans bär jag med dig i all tid, i evighet. Må all din smärta och oro för alltid vara bortom dig. För all tid i evighet saknad och älskad. Vila i ro finaste Annica.


Läser igenom allt och kan då förstå vilket hästjobb jag gjort hur jag som person växt och blivit starkare, häftigt. Tacksam, ja jag är tacksam. Året har ju såklart haft sina ljusa stunder med men detta året har tyvärr vart till mestadels en tung kamp för mig personligen för min vardag och för mitt liv. Vad har då varit bra med detta året? Jo, det som vart bra är:

Att jag fått möjligheten att verkligen arbeta med mig själv.
Att jag fått möta och lära känna två fantastiska personer.
Att jag har insett vilka som verkligen finns där och helhjärtat bryr sig oavsett vad, min älskade familj (blodsband eller inte). Dem ska jag ta vara på och uppskatta ännu mer än det jag gjort innan. Älskar er.
Att jag är lyckligt lottad med så fina vänner i mitt liv, äkta och genuina. Att dem stått vid min sida hela tiden och står kvar vid min sida än idag. Hellre få och äkta än många och falska. Ni är oersättliga.
Att jag kunnat börja jobba igen och att jag fått ett jobb som jag verkligen brinner för där jag vet att jag tillför något och har en stor betydelse för barnen/ungdomarna. Det känns så rätt och så bra.
Att dem som funnits där för mig på ett eller annat sätt funnits där helt enkelt.
Att jag fått såna fina, peppande och stöttande ord från många människor runt om mig.
Att jag fått inse vilka som verkligen helhjärtat finns där och bryr sig.
Att jag får vara den förstående, respekterande, omtänksamma och kärleksfulla person jag stolt är.

Låt oss nu lyfta det som vart positivt och lär av det som vart negativt. Tack och hej då 2013. Välkommen 2014, 365 oskrivna blad som väntar på att just DU ska fylla dem med det du längtar efter och vill. Allt gott till er från mig.


Frågor/funderingar kring detta jag berättat om är varmt välkomna i kommentarsfältet eller t.o.m om du vill dela din resa. Vill du vara mer privat med frågor/funderingar/din resa kan du mejla mig på malin-jonasson@hotmail.com. Det kan ge dig eller mig hjälp på vägen. Tror på att dela sina resor. Att dela min är helt okej.



MALIN

2 kommentarer:

tr sa...

Kämpa på! Hoppas att 2014 blir ett bättre år för dig!

Malin Jonasson sa...

tr: tack snälla!